sidledes

Majoren – Sinnenas hus

Det jag hade hört talas om Majoren var att det fanns en massa bra konst samlade där men att just mängden också tenderade att dölja träden för skogen. Konstupplevelsen strålar samman först inför det enskilda konstverket, och blir det för mycket av allt för ögat går det lätt ut över det individuella verket. Å andra sidan kan kvantitet med kvalitet ha en uppfriskande verkan, och jag blev förbluffad över att så mycket bra konst hittat en central plats i Sollefteå. Jag talar naturligtvis om konstälskaren Göthe Höglunds samling av konst från 50-talet fram till millennieskiftet. Höglund gick bort 1999 vid 60 års ålder, och hade då samlat konst sedan han var 16 år. Majoren, ett gammalt lantmannahus mitt i stan, invigdes 1992, och Höglunds konstsamling förvaltas in på 2000-talet numera gemensamt av Sollefteå kommun och landstinget.

Konstsamlingen på översta plan har en imponerande lista. För att nämna några namn: X-et Eriksson, Pierre Olofsson, Erland Cullberg, Torsten Ridell, Rune Jansson, Max Book, Ulf Gripenholm, Helmer Osslund, Kalle Hedberg, Olle Nyman, Ulf Trotzig, K-E Häggblad, Gunnar Hållander. En fullständig manlig dominans alltså så långt ögat kunde se, men då får man komma ihåg att många verk i utställningen saknade information om upphovskonstnären. Man kan säga att samlingen visar prov på den traditionella (och mansdominerade) bilden av den svenska modernismen under senare halvan av 1900-talet. Från abstrakt och lyrisk expressionism, informell konst, nyenkelhet, konstruktivism, via nyrealism till postmodernism mot slutet av seklet. Utställningen har dock något av den uppackade samlingens brister. Man vill visa så mycket som möjligt vilket gör det trångt och oöverblickbart, som att bläddra i en spännande katalog.

Det är visserligen roligt med överraskningar runt hörnet och slumpmässiga möten mellan olika typer av verk. Men på sikt borde man göra ett mer medvetet urval, en mera homogen hängning med tydliga verkangivelser och kanske variera utställningarna efter olika teman, tidsperioder, riktningar. Göthe Höglunds samling har en så pass hög dignitet att den är värd ett och annat projekt, av både visningsmässig och pedagogisk karaktär.

Spindeln i nätet på Majorens Kulturförening och ansiktet utåt är den anställde Sören Parhammar, vilken guidar oss runt i huset. Om konstsamlingen är diamanten på Majoren, så finns det mycket mera att vaska fram. Våningen därunder fylls nästan helt av konstnären Pär Anderssons rumsliga installation och inredning under rubriken ”Trädgård”. Olika verk av Anderssons konstnärsfamilj finns också representerade i några rum längre in: hans maka Astrid Theselius, samt barnen Mats Theselius, Johanna Birkeland, Olof Theselius, Erik Andersson och Jonas Theselius.

Ett utsmyckningsförslag av Pär Andersson för barnavdelningen för Akademiska Sjukhuset i Uppsala i början av 70-talet (som inte förverkligades) har här fått sin plats och utvecklats efter hand. Det dekorativa och ornamentala draget i ”Trädgård” är påfallande för att inte säga överväldigande. I en mjuk färgskala har han byggt upp miljöer och kulisser från hans hemtrakt i Lidgatu norr om Sollefteå, till en slags total konstupplevelse där sommarens natur och växtlighet samsas i pastoral lugn och harmoni. Varsågod och sitt på den målade bänken i den målade bersån. Det är tempera så det håller. Varsågod och släng en slant i den målade fontänen. Varsågod och gå runt i en landskapsmålning på en hög fyrsidig kub på golvet. Möbler, instrument, inredning, väggar, golv, you name it, allt är fyllt av slingrande måleri, akvareller, skulpturer, textil. Pastellfärgskalan och draget av kulissmåleri gör det hela kanske lite väl luftigt och dekorativt ibland, men idén är konsekvent genomförd.

Pär Anderssons bildspråk må vara hans eget, men det är ett lika klart och tydligt artikulerat språk som rinnande vatten. Det handlar om en utsmyckning av ett rum, en plats för meditation och återhämtning, där färg och form kan lyfta tankarna mot en alldeles särskild och oskuldsfull vision om liv och natur.

I två separata rum på tredje plan har man återskapat miljöer från konstnärerna Helmer Osslunds och Atti Johanssons ateljéer. En romantiker contra en revolutionär. Men det är väl det som konsten handlat om i den ångermanländska historien? I Osslundrummet hänger målningar från konstsamlingen med bastanta, högborgerliga inramningar, och hos Atti Johansson finns hennes telefon övermålad av färg som om konsten och världen vore ett och samma. Det är också en intressant paradox att här är den kvinnliga konstnären rå, direkt och med starka uttryck, medan Helmer Osslund mera representerar det mjuka, poetiska och dekorativa. En jämförelse mellan de båda kan skapa intressanta samtal mellan konventionerna manligt – kvinnligt i konsten.

På de två nedersta våningarna möts man av det omedelbart publika behovet av förtäring, fika, tillsammans med ett par utställningsrum med tillfälliga mindre visningar (ex. Jordi Arkös grafik om Röde Orm) samt en lättsam och brokig konstshop. I butiken hittar man bl.a. konstglas, keramik, smide, affischer, och i ett blandat galleri intill samsas verk av mer eller mindre etablerade konstnärer. Majoren som hus har alltså möjligheten att tillfredsställa det mesta av alla smakriktningar, från det exklusiva till det lättillgängliga. Man får bara önska att Majorens Kulturförening och konstsamlingen får ytterligare skjuts att klara sig i framtiden. Det breda, öppna förhållningssättet är ganska unikt men kräver naturligtvis också resurser och nya infallsvinklar.

Adress: Järnvägsgatan 18
881 30 Sollefteå
Telefon: 0620-15900
Hemsida: www.majoren.net

Text: Jan K Persson
Foto: Lisa W Carlsson